Jag föddes knappast med välsvarvade spiror och magrutor. Och jag växte upp i en musiker/konstnärsfamilj där sport lyste med sin frånvaro. I skolan lyckades jag bli kommunsnabbast på sextio meter och höjdhopp, men all annan gympa, nej det tyckte jag inte om. Jag var föga intresserad av motion. Och sedan i tolvårstiden fick jag för mig att här skulle det bantas. Jag minns så väl den första kaloritabellen jag såg, det kändes som att läsa en hemlig manual! Det var spännande! Först då förstod jag att träning ledde till viktnedgång så självklart började jag lära mig situps, armhävningar, chins och joggade regelbundet.
Rasade i vikt
Duktig på det hela blev jag och rasade i vikt. Därefter vimsade jag omkring med min besatthet av vikt, synliga revben och kaloriräkning under fem år. Jag ville vara smal, smal, smal. Jag levde på frukt ena veckan, därefter ingenting, sedan endast spaghetti och ketchup eller en burk vita bönor i tomatsås om dagen. Och jag förstod inte varför låren inte var fasta utan mjuka, var var alla de där musklerna jag ville ha? Magrutor och biceps?
En dag gick jag in på Pressbyrån i Helsingborg. Kollade in tidningar. Och där, bland porrblaskor och bilbilagor fann jag sektionen för muskelmagasinen. Jag fastnade direkt. Vad var detta för något? Usch, det såg både hemskt och läckert ut på samma gång. Men när jag bläddrade sida efter sida fram så förstod jag att bodybuilding var mitt kall. Jag skulle bli proffs i bodybuilding! Snabbt köpte jag några exemplar för att lära mig om kropp och mat och träning.
Detta blev min vändpunkt. Från den dagen, 26e februari 1999 blev jag en fanatisk motionär. Jag var på gymmet varje dag. Tränade och tränade. Undan för undan förändrades kroppen från slapp till fast, från fast till muskulös. Och jag visste att en dag skulle jag stå på scen spännande mina muskler. Och det skulle leda till Amerika och Hollywood...
Träning mitt jobb
För mig är träning mitt jobb, min medicin och min passion. Jag kan inte tänka mig ett liv utan strikt diet och dagliga gympass. Det är min religion. Jag myser av tanken att om femtio år kommer jag fortfarande stå och lyfta skrot, räkna på kalorierna och ta hand om min hälsa. Min kropp är så stor del av min personlighet att den känns som min bästa vän!
Vad vill jag då berätta med denna långa historia? Jo, att alla är icke-motionärer från början. Det är svårt att gå från stillasittande soffpotatis till träningsfantast. Känn ingen oro för att du saknar passion eller intresse för träning: det kommer med tiden! Stressa inte fram en avancerad motionsrutin där du sliter hund nonstop för att gå ner i vikt snabbt. Nej, låt träningsbiten få pyra fram, långsamt, undan för undan. Då blir det inget jobbigt måste utan mer ett behov du får för att röra på dig, att göra av med all negativ energi som byggs upp av press från omvärlden.
Före pulsmätarnas tid var konditionsträning en enkel sak.
Ut och jogga, spring tills du får blodsmak i munnen. Flåsa och pusta, bli svettig i pälsen. Men sedan kom klockorna som visade hur hårt stackars hjärtat jobbar.
Plötsligt blev allt svart eller vitt. Nja, lite mer. Med en behändig kalkylering fick man fram en optimal träningszon. Lätt som en plätt. “Håll dig mellan 120 och 150 slag per minut”, “håll koll så pulsen inte rusar”, “mät vilopulsen på morgonen för att se om du är sjuk eller kry”. Med ens var det inte lika fint eller high-tech trendigt att känna efter, lyssna på kroppen. Nej, bevis i form av en digital siffra runt handleden blev det rätta.
Ju mer vältränad du är, desto högre tempo och mer motstånd kan du träna på utan att pulsen rasar i höjden och du blir trött. Men, lite förvirrande är det faktiskt när intervallpass eller fullt ös medvetslös-workouts kommer på tapeten. Framför mig ser jag elitidrottarna eller superfolket som tränar mjölksyretröskeln nära sitt max för att höja den redan fantastiska konditionsnivån. Därefter ser jag de mindre erfarna, mindre konditionsmotionerade gymtrafikanterna som också ligger och tröskar syre på maxpuls. Den senare ligan borde lägga sig lite lägre för att successivt vänja hjärtat vid träningen.
Det är så lätt att charmas av pulsen. Jag hade en gång en väldigt tjock klient med urusel kondition. Jag tyckte vi skulle börja långsamt och eftersom hennes kropp var allt annat än vältränad, så galopperade pulsen i höjden redan vid en kilometer i timmen... Hon hade läst så mycket om pulsträning att hon ansåg sig vara i toppform då hon pallade med att ligga på max och träna en timma i taget. Jag å andra sidan försökte förklara att det inte alltid var bäst att låta hjärtat skena, eftersom det fanns fler parametrar att mäta konditionen på...
Om du som nybörjare använder pulsmätare får du inte bli besviken när du märker att energin du bränner under passet faktiskt sjunker när du med tiden knappar in en lägre vikt och dessutom tränar med en lägre puls! Enligt klockan bränner du ju färre kalorier ju lägre puls du har. Detta tycker jag är lite orättvist. Borde inte en bättre kondition ge större kaloriförbrukning? Jo visst, du får ju fler fettförbrännande små fabriker i musklerna och du kan träna hårdare utan att gå in i väggen. Men, förtrösta ej om klockan inte visar hela sanningen!
En pulsklocka är alltså lite grann som vågen: ett jättebra verktyg, men inte bullet proof. Först och främst ska du lyssna på kroppen. Om träningen känns för lätt, öka tempot. OM det är lite för tufft, sakta ner eller dela upp passet med en lite intensivare period följt av en mindre ansträngande period.
» Om Pauline och tidigare blogginlägg