Nej tack till skräpmat och godis

Varför anses man vara lite konstig om man säger nej till skräpmat och godis? Vem fick för sig att ett konstant sug efter sötsaker nästan anses obligatoriskt och nödvändigt?
Jag är trött på att bli ifrågasatt om mina “konstiga” vanor, matval och motiveringar till varför jag säger nej till snuskmat.
Dag efter dag matas vi med reklam av chokladpraliner, hamburgare, nya smaksensationer som framställs som sensuellare än erotik. Vad är problemet egentligen?
Är det egentligen MÖJLIGT att inte tycka om skräpmat? Finns det någon som artigt tackar nej till en daglig korv med bröd och säger “ Jag avstår... Vill hålla mina blodkärl i fint skick!” Hm... Nej, så kan det ju inte vara, eller?
Är man fanatisk för att man analyserar varje livsmedel innan det ramlar ner i matvarukorgen? Är man torr och tråkig och man faktiskt tycker att en frukt är att “unna sig”?
Den som inte känner sug eller åtrår “fel mat” är ett hot mot bekantkretsen och mot alla chokladkexfabriker också för den delen. Det är liksom inte rumsrent att avdramatisera mat!
Jag kan helhjärtat säga att jag känner mig lyckligt lottad som “vant mig av” detta västlandspåpropsade konstanta sug efter smaksensationer. Jag är nöjd och njuter av mina “tråkiga” nyttiga livsmedel. Jag är rädd om min kropp, vägrar låta den få kämpa mot konstigheter den inte är skapt för bara för att det är mer regel än undantag att göra så.
Att välja nyttig mat är det minsta jag kan göra för mig själv. Bara en sådan sak som att cancerrisken elimineras till stor del inne i alla arbetande organ om jag väljer bort konstgjorda fetter och socker.  Jag har liksom inte samvete att kompromissa med min framtida hälsa genom att äta dumt. Hur känner du?

» Om Pauline och tidigare blogginlägg